Till skönheten

När våra gudar falla
och vi stå ensamma bland spillror,
så utan fäste mer för våra fötter
som klot i rymden --
då skymtar du ett ögonblick, du höga Skönhet.
Då, endast då.
Så sträng som eld du talar tröst:
"Vad som än faller -- jag står åter."
O stanna, stanna, heliga,
och fräls min själ
från lögnen av en måttlös sorg!

Ur diktsamlingen "Moln".

David McDuff har översatt denna dikt till engelska.

Kommentera och diskutera: Längst ned på sidorna med Karin Boyes dikter kan du kommentera och diskutera dikten. Ditt inlägg syns inte omedelbart då kommentarerna modereras för att slippa reklam andra oönskade inlägg. Du kan enkelt identifiera dig med t.ex. din Facebookprofil, men om du önskar skriva under pseudonym kan du skapa ett separat konto på Disqus.