Evighet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt  -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.



Ur diktsamlingen "För trädets skull".

Det finns en inspelning där Karin Boye läser denna dikt.

David McDuff har översatt denna dikt till engelska.

Utdrag ur bildspelet "Karin Boyes Liv och Diktning" av May och Hans Mehlin.




Kommentera och diskutera:   Längst ned på sidorna med Karin Boyes dikter kan du kommentera och diskutera dikten. Ditt inlägg syns inte omedelbart då kommentarerna modereras för att slippa reklam andra oönskade inlägg. Du kan enkelt identifiera dig med t.ex. din Facebookprofil, men om du önskar skriva under pseudonym kan du skapa ett separat konto på Disqus.

comments powered by Disqus