Tillägnan

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna
har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi.  Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand!  Vi är härdarnas barn.

    1

Av ismurar och istystnad
är freden skyddad i mitt gryningsland,
där luften skälver, blek av hunger
till solliv och solbrand.
Törnsnåren i ångestväntan
stänger hårt i sin kala stam
alla lågor, som ber och tigger om
att snart få brista i blommor fram.

Du vet ordet, du ensam.
Tala, tala och väck mitt land!
Lös träden ur gryningsvåndan,
tänd luften med din lyfta hand!
Blom ska regna för din fot att trampa,
strålar dansa, när din mun ler
Tala, tala!  Jag begär att blomma
dig till glädje, och inget mer.

Tyst är rymden, blek av hunger.
Stel och kall är min slutna hand.
Av ismurar och istystnad
är freden skyddad i mitt gryningsland.
Och väl vet jag, att trollordet,
det sägs aldrig, jag blir aldrig fri.
Stumma sluts dina smala läppar,
när stolt du skrider som en hjort förbi.

    2

Hela min själ har jag knutit till en tanke,
hårt, hårt, så jag kände den med handen,
hela min själ har jag slungat genom luften
långt bort till dig.
Ser du den ligga som en stjärnsten fallen,
ännu efter flykten glödande i sanden,
vandrar du förbi den i din svingande rytm,
så tänker du nog inte på mig.

Hela min själ har jag knutit till en tanke,
hela min själ ligger tung för dina fötter.
Själv är jag så tom, så det svider och värker.
Du, du, min vän!
Märker du inte, eller vill du inte märka
tinget som är ryckt från sina skälvande rötter?
Har du inget bruk för min fattiga själ?
Är jag bara i vägen igen?

    3

Tar jag din tärda hand,
vissnar alla
drömmar om solskensland.
Låt dem falla!
Blommor i vitt och skärt,
frukt att skörda,
allt är ett intet värt
mot din börda.

Vågor med saltskum på,
gyllne hällar
bleknar mot dina grå,
kala kvällar.
Kan jag ej ödets slag
nånsin hela --
ge mig din bittra dag
till att dela!

Ge mig din karga höst!
Jag kan frysa.
Finns det en glimt av tröst,
ska den lysa.
Bara ett stänk av ljus
blir dig givet
här i ditt tomma hus,
ger jag livet.

    4

Vart ord av dig är likt ett frö.
Det borrar djupt sin rot.
Jag vaknar av en hemlig värk
och finner ingen bot.

Då tär mig som en bitter törst
var rörelse du gjort.
Vart tonfall och vart ögonkast
blir nära, klart och stort.

Min dag är grå av mig och mitt,
som grumlar din gestalt.
Men spegelklar är nattens värld,
där du är allt, allt.

    5

Jag tror döden är som du,
hög och blek och rak som du,
tinningar i samma välvning gjutna,
havsögd, fjärranögd som du
och med samma läppar smärteslutna.

Du är döden.  Jag är din,
handen din och hågen din.
Alla livets krafter har du dövat,
sövt i sorgsen dvala in
dröm och dåd, som knappast vingen prövat.

Men jag älskar dig, min död,
du min långa bittra död,
i vars slutna hand mitt liv förtvinar.
Du min ljuva, ljuva död --
Jag välsignar dig var stund du pinar!

    6

Allt, allt jag ägde
var ditt mer än mitt.
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt.

Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.

Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting,
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.

Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har.

    7

Lätta liljeklockor på Kungsängens slätt
har jag plockat en vår, då jag tyckte det var höst.
Mitt hjärta var som de -- bara mycket mindre lätt --
en stum, röd klocka, som tiggde om röst.

Vart går all sång, som blir kvävd och innestängd?
Vart går all längtan, som når ingenting?
Kanhända den i mullen och vattnet ligger mängd.
Kanhända den viner i vinden omkring.

Jag orkar inte mer, fastän inget har skett.
Dödstrött är jag.  Vad har jag gjort?
Kanhända har jag strävat i land som ingen sett?
En tung möda hade jag vid soluppgångens port!

Jag släpade stenar i sömnlös natt.
Då reste sig ett marmorslott i skimrande ståt.
Min ångest lyfte tinnarna.  Av springbrunnen skratt
man hör ej mer, att alla droppar en gång var gråt.

Som eld flammar rosorna mot pelarnas sten,
och solvita torn dricker himlens blåa ro.
Men över porten står det TRÖST.  Och luften är ren.
Och jag har bett till änglarna, att där ska du få bo.

Jag ställde mina klockor vid din stängda dörr.
Att lösa deras kläppar förstod ej min hand.
Du säger att ditt liv är lika bittert som förr.
Men jag har byggt ett slott åt dig i fjärran fjärran land...

    8

Det en gång sagda blir alltid sagt
och står till tidernas slut,
och ingen ångestnatt har makt
att plåna det ordet ut.

Men sällsamt är, att ett enda ord
kan kväva det vackra vi minns
och göra vår skiraste dröm till jord,
tills ångern ensam finns.

Så kolnar två långa, tunga år,
då det fagraste spirade fram,
för bara ett ord, som evigt står
och gör mitt liv till en skam.

    9

På knä vill jag tacka
för det du log.
Igenom kvalm och rolöshet
en mild vind drog.
Så bittert salt är gråt
som en ångrande gråter.
Jag vet att du föraktar.
Jag tror du förlåter.

I långa dar och nätter
har hårt jag lärt,
att vi är här att mista
vad mest vi har kärt.
Din fåll vill jag kyssa
för det du log.
Ett löje utan hån,
det är mycket nog.

    10

Jag känner dina steg i salen,
Jag känner i var nerv dina hastiga steg,
som annars ingen märker.
Omkring mig sveper en vind av eld.
Jag känner dina steg, dina älskade steg,
och själen värker.

Du går långt borta i salen,
men luften böljar av dina steg
och sjunger som havet sjunger.
Jag lyssnar, fången i förtärande tvång.
I rytmen av din rytm, i takten av din gång
slår min puls i hunger.

    11

Det finns en dödens lycka,
en undergångens lycka,
som bara en kan räcka
min törstande mun,
en obeveklig lycka
att sanslöst famna
och sjunka djupt och mörkt
i förintelsens brunn.

Jag slet mig ur din skugga.
Den växer omkring mig.
Jag vandrar mina vägar
och hör ditt namn.
Jag valde dagens ljus,
och jag vill ditt mörker.
Jag vill ge syn och liv
för din själ och din famn.

    12

Jag är segerkrönt med en krans av kval,
med nya smärtors brinnande blom,
fast min skam ströks bort av en hand så sval,
och barmhärtigt mild var din dom.
Jag är vacklande rusig av värk och ve.
Jag har smakat den bittra dryck jag begär.
Jag vill mer.  Jag vill bägarens botten se.
Jag vill dö på din tröskel här.

Nu har natten liv, nu har rymden makt,
nu har jorden och tingen verklighet.
Jag är säll i det stora mörkrets prakt
och av levande smärta het.
Jag är stolt att dela den sorg som är din,
jag är rik av all gammal vånda du väckt.
Men den svindel av jubel, som sveper mig in,
den är dödens andedräkt.

    13

Det faller snö, det viner vind,
stelnat är Fyris flöde.
Jorden är lam och himlen blind,
och livet ligger öde.

Det hände en dröm, en dröm i går,
I dag har jag vaknat redan.
När blir din smärta på nytt så svår
att jag får dela svedan?

En dag är så lång.  En dag är så lång.
Natten är ändå längre.
Mitt sinne sluts i ett fruset tvång,
och tanken krymper allt trängre.

    14

Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
för att se två fönster på en gavel lysa.
Den som bor där inne är mig mycket kär.
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.

Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända,
så att jag får se dig skymta fram kanhända.
Att du är så nära...  Varför står jag här?
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.

    15

Stjärnfall, som natten stänker,
ljungeldar, som i flykten blänker,
stolta solar, som mörkret dränker --
vem vill kalla det för undergång?
Eldslåga till det sista
ska du slockna, ska du brista,
oböjlig i att allt mista,
ödestung som en forntidssång.

Fjälltinnar i mäktig teckning,
havsvidder i dagbräckning,
stora skogar i milsvid sträckning --
så är allt vad om dig jag vet.
Havsdövad i bränningsbruset,
solbländad i snöljuset,
sövd i segerdröm av furususet --
så välsignar jag din härlighet.




Ur diktsamlingen "Härdarna".

David McDuff har översatt denna dikt till engelska.

Jenny Nunn har översatt nummer 4, nummer 6 och nummer 10 av tillägnan till engelska.

Caroline Chevallier har översatt nummer 10 och nummer 14 till franska.



Upphovsrätt © (1996)
Karin Boyes lyrik: Ulf Boye
Layout och presentation: May och Hans Mehlin

Publicerat med tillstånd av:
Ulf Boye, innehavare av upphovsrätten till Karin Boyes lyrik.


Kommentera och diskutera:   Längst ned på sidorna med Karin Boyes dikter kan du kommentera och diskutera dikten. Ditt inlägg syns inte omedelbart då kommentarerna modereras för att slippa reklam andra oönskade inlägg. Du kan enkelt identifiera dig med t.ex. din Facebookprofil, men om du önskar skriva under pseudonym kan du skapa ett separat konto på Disqus.

comments powered by Disqus