Att skapa en ny värld

Samhällssyn, kvinnosyn och djuppsykologi hos Karin Boye

Barbro Gustavsson Rosenqvist

(avhandlingen publicerades oktober 1999)


Karin Boye (1900-1941) har tidigare betraktats som en känslig, inåtvänd personlighet, upptagen av egna problem och eviga, existentiella frågor. Hennes författarskap liksom hennes liv har tolkats i enlighet med denna uppfattning. Hennes mest kända roman, Kallocain (1940), med underrubriken Roman från 2000-talet, som berättar en skrämmande historia om ett framtida, totalitärt samhälle med tydliga likheter med Sovjetunionen och Nazityskland, har i enlighet därmed betraktats som mindre karakteristisk.

Denna uppfattning ger emellertid inte rättvisa åt vare sig Karin Boyes rika och mångfasetterade personlighet, hennes vida och livaktiga intressesfär eller djupet och mångfalden i hennes författarskap. Hon var aktiv medlem av den svenska grenen av Clarté, ett politiskt och kulturellt radikalt studentförbund; hon var såväl ordförande som korresponderande sekreterare. Ändå har det saknats en grundlig och genomträngande studie av hennes syn på samhället liksom på kvinnans särart och ställning i detta samhälle.

Mitt syfte i min doktorsavhandling, "Att skapa en ny värld". Samhällssyn, kvinnosyn och djuppsykologi hos Karin Boye, är inte att upphäva eller marginalisera den allmänna uppfattningen av Karin Boyes verk utan att fullständiga och berika den. Detta mål är i samklang med andan i Karin Boyes eget liv och i hennes tankevärld. Hon såg ingen motsättning mellan utforskandet av den individuella existensen och analysen av sociala faktorer - liksom radikalerna i allmänhet trodde hon att ett nytt samhälle och en ny människa måste utvecklas gemensamt.

Ett annat tema relaterat till individen och samhället som behandlas i min avhandling är Karin Boyes förhållande till djuppsykologin. Freuds idéer och djuppsykologin i allmänhet innehade en framträdande ställning inom Clarté; många medlemmar genomgick psykoanalys för att förbereda sig för en radikal samhällsförändring. Effekterna av djuppsykologi såväl som psykoanalytisk behandling var högst viktiga för Karin Boyes personliga utveckling liksom för hennes verk. Detta tema har redan berörts men inte utforskats grundligt.

I tidigare studier har Kallocain främst betraktats som en reaktion på det överhängande hotet från nazismen. För mig är detta mångsidiga verk en stor europeisk roman, som inte bör räknas enbart till den utopiska genren utan också till verk där det framläggs fundamental kritik av vår civilisation. Många väsentliga och återkommande teman i Karin Boyes författarskap utkristalliseras i Kallocain. Hennes samhällssyn, som grundar sig på samma ideal som förut, har fördjupats - hennes syn på kvinnans natur och ställning i samhället blir i Kallocain till en mogen syntes, inflytandet från djuppsykologin framträder tydligare än förut.

"Att skapa en ny värld" - bortsett från en efterskrift är detta de sista orden i Kallocain, och de är också titeln på min avhandling. För Karin Boye, som kämpade med många svårigheter i livet, var det lockande att drömma om frihet och gemenskap, om ett nytt och lyckligare samhälle, där äkta broderskap råder och där de undertryckta krafterna inom människorna befrias. Karin Boyes politiska verksamhet, hennes hängivenhet för kvinnofrågan, hennes intresse för psykoanalysen som grundval för mänsklig utveckling och hennes litterära verk som inspirerats av dessa tre källor - allt detta samverkar till hennes hopp om förnyelse, om en ny värld med nya människor, ett hopp som klart kommer till uttryck i hennes sista stora roman.

År 1925 blev Karin Boye under sina studier vid Uppsala universitet medlem av den nybildade Uppsalasektionen av det internationella socialistiska studentförbundet Clarté. Vid den tiden var den svenska grenen av Clarté ett forum för livliga diskussioner inte bara om politik utan också om kulturella ämnen. Det är ställt utom tvivel att medlemmarna tillhörde yttersta vänstern. Detta gällde inte minst nationalekonomen Leif Björk, som Karin Boye lärde känna inom Clarté och som senare blev hennes äkta man. Enligt mina intervjuer med många av Karin Boyes politiskt verksamma och initierade meningsfränder i Clarté var hennes politiska beläsenhet imponerande, och hennes socialistiska övertygelse var djup och äkta.

Karin Boyes bidrag i tidskriften Clarté, utgiven av det svenska Clartéförbundet, omfattade essäer, recensioner och dikter. Hennes socialistiska övertygelse framgår av hennes uppsatser, men hon tvekade länge att ställa sin diktargåva i socialismens tjänst. Men efter påtryckningar från Leif Björk och andra Clartévänner publicerade hon år 1928 i tidskriften Clarté som sitt första försök dikten "Stjärnan", följd av åtskillig annan lyrik.

I några artiklar i Clarté diskuterade Karin Boye sovjetiska utbildningsreformer, vilka hon betraktar som förebildliga och grundade på sann kunskapstörst. I andra uppsatser kritiserar hon det kapitalistiska frihetsbegreppet och bristen på verklighetsförankring i filmkonsten av Hollywood-modell. Ofta recenserar hon verk med socialistiskt budskap, som Upton Sinclairs Brev till Judd (1928). Under samma tid skrev hon också Astarte (1931), namnet lånat av en fenicisk gudinna, en kollektivroman som behandlar människornas villkor i det själsligt deformerande kapitalistiska samhället.

Karin Boyes politiska verksamhet inom Clarté upphörde under tidigt 1930-tal. Hennes tvivel på Sovjetunionen hade uppenbarligen börjat gro i samband med en resa till Sovjetunionen år 1928. 30-talets fruktansvärda händelser, Stalins utrensningar och de skenrättegångar som blivit kända som Moskvaprocesserna, förskräckte den politiska vänstern i Europa och förmådde Karin Boye liksom många av dem som delade hennes åsikter att ompröva sin tro på socialismen i dess praktiska tillämpning i Sovjetunionen. Flera kända författare, som hade varit aktiva socialister och entusiastiska anhängare av den sovjetiska staten, vände sig senare mot kommunismen i verk som Eugen Samjatins Vi (1924), André Gides Retour d l´USSR (1936), Arthur Koestlers Darkness at Noon (1940) och George Orwells romaner Djurfarmen (1945) och 1984 (1949). Karin Boye, deras svenska samtida och åsiktsfrände, hade också hängivet arbetat för socialismens sak men blev med tiden djupt besviken över dess misslyckande att upprätthålla sina höga ideal.

I två ofullbordade romaner, "Asketer" och "Handicap", tillkomna vid ungefär samma tid som Kallocain, visar Karin Boye på de mörka sidorna av den ideologi som hon länge hade trott på. "Asketer" berättar om hur en skara unga akademiker inom en radikal studentförening i Uppsala tar avstånd från lyrik, konst, musik och allt annat som talar till känslorna i stället för att grundas uteslutande på förnuftet. Karin Boye visar hur en så extrem förnuftstro kan framkalla en reaktion i form av en irrationell ideologi som vädjar till primitiva, destruktiva instinkter. I "Bebådelse", ett manuskript bestående av fragment av en planerad roman, riktar hon sökarljuset mot individens ställning i samhället. Det har nu blivit omöjligt för henne att se mänskliga varelser som enbart redskap för Staten eller Revolutionen. Hennes budskap är att livets skapande krafter inom varje enskild människa bör få komma till fritt uttryck, och i längden kan dessa krafter inte undertryckas.

Under större delen av åren 1932 och 1933 bodde Karin Boye i Berlin för att genomgå psykoanalytisk behandling. I Berlin hade hon rika tillfällen att bli medveten om den annalkande nazismens sanna väsen, och det var naturligt för henne att ta avstånd, vilket också avspeglas i hennes författarskap. I Kallocain riktas hennes protester mot totalitära samhällen i allmänhet, inklusive fascistiska stater. Många karakteristiska drag hos hennes "Världsstaten" kunde ha hämtats från Nazityskland. Men enligt min åsikt bör berättelsen om vetenskapsmannen Leo Kall, som börjar ifrågasätta den stat där han varit en hängiven och framgångsrik medborgare, mest av allt tolkas om en bekännelse av en före detta anhängare av Sovjetsystemet.

I Världsstaten, som beskrivs i Kallocain, bor människorna i spartanska, identiskt lika lägenheter, och alla bär uniform. Tilltalsordet är "medsoldat", en variant på "kamrat". Propagandan som medborgarna i Världsstaten utsätts för har omisskännligt kommunistisk prägel. Individer jämförs med celler i statens väldiga organism, och den enskilde individens enda existensberättigande är att tjäna organismen som helhet.

I beskrivningen av Världsstaten tycks Karin Boye ha velat teckna de mest negativa dragen i Sovjetsamhället. En sådan aspekt var extrem kollektivisering och byråkratisering på bekostnad såväl av relationerna mellan människor som av individens självständighet. I Världsstaten har äktenskap och familjeliv mist det mesta av sin betydelse för de berörda. Barnen omhändertas i kollektiva instititutioner och indoktrineras tidigt med statens idéer. Individen är enbart en kugge i statens maskineri. Fastän det mellan alla "medsoldater" enligt den officiella ideologin råder jämlikhet är i själva verket hierarkin noga fastställd.

En jämförelse kan göras med sociologen Max Weber (Wirtschaft und Gesellschaft 1922-1925), som i sina studier av samhället och det mänskliga beteendet visar att en väsentlig yttring av den för vår civilisation karakteristiska "rationaliseringsprocessen" utgörs av den byråkratiska kontrollens tillväxt. Längst har denna utveckling nått i vissa totalitära stater. Likaså kan nämnas att temat socialism och människans frihet tidigt behandlas i Fjodor Dostojevskijs visioner av mänsklighetens öden. Det berömda kapitlet "Storinkvisitorn" i Bröderna Karamasov (1879-1880) innehåller en diskussion om människans frihet, där syftningen på socialismens ritningar för ett nytt samhälle såväl som på katolicismen är tydlig. Likartat är motivet i Anteckningar från ett källarhål (1864), där utopiernas logiska samhälle symboliseras av kristallpalatset, vid sidan av individualismens källarhål mänsklighetens alternativ. Genom Leo Kall, berättarjaget i Kallocain, beskriver Karin Boye vad som är felaktigt i den stat som för henne rasat samman, och hon anger med vilka intentioner man skall försöka grunda ett nytt samhälle. Frihet, jämlikhet och broderskap - som blivit till tvång, nivellering och pampvälde, misstro - var värden som hon fortfarande ville arbeta för.

Genomgående är Karin Boyes inställning i kvinnofrågan en betydande komponent i hennes författarskap. I yrkesmässiga och privata relationer gjorde hon erfarenheter som stämde till eftertanke beträffande kvinnans ställning. Hon följde intresserat sin tids litteratur om kvinnosaken, liksom skönlitteraturen av såväl som om kvinnor, och hon deltog själv i den aktuella debatten.

Karin Boyes syn på kvinnans ställning och uppgifter förändrades och utvecklades genom åren. Sedan hon blivit medveten om kvinnans problem på olika områden, strävade hon, som många andra under 20-talet, efter ökade rättigheter för kvinnor och för att nå jämställdhet mellan könen. I sin helt kvinnliga skolmiljö vann Karin Boye beundrade studieframgångar. Konfrontationen med skillnaden mellan manliga och kvinnliga studenter i det akademiska Uppsala blev brutal. Som många andra kvinnor vid denna tid såg den unga Karin Boye som kvinnosakens mål att nå upp till mannens nivå. Länge hade man kämpat för kvinnlig rösträtt - denna etappseger vanns år 1921. Kvinnokönets medlemmar strävade också efter att utbildningsvägar förbehållna män skulle öppnas för kvinnor. Man stred för att få tillträde till männens värld, vilket innebar att man fick överta manliga värderingar. Ett exempel ger dikten "O en klinga" i Moln (1922), där drag som vanligen anses kvinnliga undertrycks medan manliga värden lovprisas.

30-talets vitalistiska strömningar gjorde djupt intryck på Karin Boye och bidrog till att förändra hennes kvinnosyn. Karin Boye inspirerades att utforska och hänge sig åt livets gåtfulla krafter. Vitalismen hyllade det naturliga och omedelbara. Kvinnorna ansågs i besittning av livets innersta hemligheter, som hos Sherwood Anderson och D. H. Lawrence. Kvinnor och kvinnlighet är vanliga motiv hos Karin Boye under denna period - hon försöker ofta pejla det kvinnliga psykets djup. Novellen "Gudarnas spår", som först publicerades i Konsumentbladet 1931, därpå i Uppgörelser (1934), sätter i skarp kontrast å ena sidan mannen och ljuset, å den andra kvinnan och mörkret. Kvinnor, deras tankar och deras verklighet, sätts i fokus i Karin Boyes noveller från 1930-talet liksom i samlingen Ur funktion (1940). Några kvinnor förtrycks av det manliga samhället, andra får möjlighet att visa sin styrka och låta sin personlighet nå sin blomning.

Även om Karin Boye inte godtog de mest extrema idéerna om kvinnlig styrka och kvinnomystik, såg hon nu som de viktigaste uppgifterna för kvinnan att tillvarata det egna könets speciella kvaliteter, att öka solidariteten kvinnor emellan och arbeta på ett nytt samhälle med världsfred och mänsklig gemenskap på programmet.

Så småningom lyckades Karin Boye förena dessa delvis motsägelsefulla kvinnoideal från 20-talet respektive 30-talet till en helhet. I sina sista verk ser hon fortfarande som angeläget att uppvärdera kvinnliga sysslor och egenskaper, men hon betonar samtidigt att kvinnan måste ha sin självständiga uppgift. Olikheterna könen emellan bör bli till stöd och styrka. Samtiden som innebar kris och omstörtning för mänskligheten, fodrar att alla värden kommer till sin rätt. Nazismens bakåtsträvande syn på kvinnan som utgjorde ett hot mot grundläggande mänskliga och demokratiska värden varnade henne för att okritiskt väva en ridå av livsprästinnemystik.

Mot slutet av sitt liv arbetade Karin Boye på tre noveller om kvinnor som förblev oavslutade, men alla utgavs i den posthuma volymen Bebådelse (1942). Elisabet, huvudpersonen i titelnovellen skall troligen representera framtidens kvinna - hon studerar som vuxen och är politiskt aktiv, men hennes djupt kvinnliga drag kräver också sin plats. Vera i skådespelet Hon som bär templet (1941) är med i motståndsrörelsen när hennes land invaderats av en totalitär erövrarmakt. Hon uppger emellertid sin planlagda flykt, vilket maken och deras manlige vän inte kan förstå, och beslutar att i stället stanna och arbeta underjordiskt genom att stödja svagare själar med sin personlighet. Karin Boyes kvarlåtenskap innehöll ett manuskript till ett föredrag om kvinnofrågan med rubriken "Kvinnans egenvärde". I detta gläds hon åt att man börjat uppmärksamma det förunderliga och glädjande i att varje varelse har sin egenart. Vi strävar, riktigt och naturligt nog, att frigöra oss från det senaste århundradets överintellektualisering. Med oro visar hon dock på hur tanken utvecklats i den nazistiska propagandan. Dessutom, betonar hon, kan vi inte gå tillbaka till den förindustriella tidens kvinnobild. Kvinnan måste finna ett passande verksamhetsområde utanför hemmet och bli mannens livskamrat och fullvärdiga vän.

Lika litet som Karin Boye gör avsteg från kvinnorörelsens kamp för ökade rättigheter vill hon kategoriskt avfärda att kvinnokönet kan äga personlighetsdrag som gör det lättare än för det motsatta könet att lyssna till intuitionen, även till samtidens dunkla ideologier. Vad som av hävd betraktats som kvinnligt är inte alltid så förebildligt att männen bör anamma det, menar hon. Inte heller liknar alla medlemmar av kvinnokönet varandra. De förstörande liksom de livgivande makterna finns hos såväl män som kvinnor.

En jämförelse kan göras med Toril Moi, som i Sexual/Textual Politics (1985) går till rätta med Elaine Showalters kritik i A Literature of Their Own (1971) av vad som där kallas "the flight into androgyny" hos Woolf. För Showalter blir denna flykt en klandervärd teknik av Woolf att komma undan "troubled feminism". För Karin Boye verkar det androgyna vara en väg bort från ensidigheten i såväl feminism som sexualromantisk kvinnosyn.

Kallocain tillkom vid ungefär samma tid som "Kvinnans egenvärde". Tydligt visar romanen att Karin Boyes kvinnouppfattning utvecklats från 20-talets militanta strävan efter jämställdhet över 30-talets vitalistiska förkunnelse med djuppsykologin som bakgrund fram till en mer nyanserad syn, där kvinnans särdrag erkänns men inte romantiskt överbetonas och där män och kvinnor förenas i högre uppgifter än enbart att förändra förhållandet mellan könen. Leo Kalls hustru Linda, en kvinna, blir den som börjar arbetet på befrielse från Världsstatens tyranni. En tillvaro skymtar, där män och kvinnor i gemenskap arbetar på att bygga ett nytt samhälle. I stället för att använda vår manlighet och kvinnlighet som slagträn måste vi bli "människor" med alla våra särdrag och låta dem berika vårt gemensamma liv.

I Kallocain söker Karin Boye svaret på frågan om det onda eller det goda överväger i människans psyke, om våra mörka drifter kommer att förvandla oss till omänskliga varelser eller om vi kan nå fram till en vändpunkt, där de positiva krafterna inom oss tar överhanden och vår världs förnyelse kan börja. Denna frågeställning följde henne hela livet.

Som helt ung sökte hon sig till romantikens dualistiska filosofi, varefter inflytande från buddhismen och Schopenhauer förstärkte uppfattningen att livet är lidande, orsakat av livsviljan (Schopenhauers "Wille zum Leben"). För att undkomma detta lidande måste livsviljan och därmed livet självt utplånas. En mer positiv livssyn vann hon genom sin omvändelse till kristendomen i 18-årsåldern. Hon råkade in i en svår själskris på tröskeln till vuxenlivet och sökte nu hjälp i Nietzsches förkunnelse - hjälp till att acceptera alla sidor av det egna jaget, till att tro på skapande makter inom människan

Mot denna personliga och idémässiga bakgrund måste man se Karin Boyes förhållande till Freud och djuppsykologin. När hon på 1930-talet stiftade bekantskap med dess lärofäder, var hon både känslomässigt och tankemässigt beredd att ta emot och omfatta den. Av Freud lärde hon att vårt psyke utgör ett väldigt kraftfält, varav större delen höljs i dunkel. Likaså erkändes sexualiteten som den starkaste av drivkrafter. I hennes Clartékretsar drömde man om en ny och fri människa, som genom psykoanalys rensat bort inre bråte och rester från gångna dagar, egna såväl som människosläktets. Karin Boyes bekantskap med djuppsykologin innefattade även erfarenhet av psykoanalytisk terapi. I likhet med många av sina Clartékamrater gick hon även i behandling.

Åren 1931-1933 ingick Karin Boye i tremannaredaktionen för den modernistiska kulturtidskriften Spektrum, som präglades av intresset för psykoanalys. Hon stod där för en betydande del av de djuppsykologiskt influerade artiklarna. I flera av Karin Boyes romaner, inspirerade av djuppsykologin, möter vi människor som skurit av förbindelsen med sitt djupskikt och därigenom förlorat det mest väsentliga och äkta. Barndomsupplevelserna tillmäts inom psykoanalysen stor betydelse, och säkert är det på grundval av sin egen analys som hon i flera noveller skildrar ensamma och olyckliga barn, som saknar närhet till sin mor. Här föreligger kanske ett samband med Otto Ranks teorier om det s. k. födelsetraumat, som innebär skilsmässa från modern. Liksom Rank betraktade hon sannolikt också födelsetraumat symboliskt, som en bild för hur människan avlägsnat sig från livets urkällor. Inspiration fann Karin Boye även hos T. S. Eliot, vars The Waste Land (1922) hon översatte och introducerade för svensk läsekrets.

Psykoanalytiska studier och erfarenheter reflekteras tydligt i den starkt självbiografiska, experimentella romanen Kris (1934), där Karin Boye delar upp sitt alter ego Malin Forst i två personer, Malin 1 och Malin 2. I Kris är den gåtfulla skapande kraften djupast i människor inte längre enbart mystiskt lockande och livgivande. Inom sig döljer den fruktansvärda och oroande faror. Detsamma är fallet i flera intensiva, djuppsykologiskt inspirerade dikter i samlingen För trädets skull (1935). Annorlunda är betraktelsesättet i den sista lyriken, tillkommen kort före författarinnans frivilliga död i april 1941 och posthumt utgiven i samlingen De sju dödssynderna (1941). Djupen inom oss är även i dessa dikter okända, men vi vet att det är där vi finner vårt rätta hem.

Kallocain är i mycket påverkad av djuppsykologin. Den gröna vätskan, som får människan att tala öppet, kan ses som en symbol för psykoanalysen. Då händelseförloppet i Kallocain förläggs till ett framtida samhälle, där människan så gott som fullständigt blivit en av Staten styrd robot, innebär detta att Karin Boye i skarp belysning kan åskådliggöra vad som sker, när överjaget härskar och kontakten med vad Freud kallar "das Es" gått förlorad. Men även i Världsstaten finns det människor, vars jag står i kontakt med krafter djupt i deras inre och som därför kan bli frigörelsens och förnyelsens verktyg.

Karin Boye var sannolikt förtrogen med Freuds Das Unbehagen in der Kultur, ett verk som var föremål för analys i tidskriften Clarté. Enligt Freud styrs människan i förhållande till sin nästa av sin aggressionsdrift, vilket gör det svårt att leva tillsammans med andra. Den naturliga aggressionen får enligt honom inte sitt utlopp i vår tids civilisation. Världsstatens medborgare i Kallocain hyser dock inte aggressioner bakom sin yta av misstro, påtvingad av staten, utan behov av äkta gemenskap, som avslöjas vid kallocaininjektionerna. Karin Boye har avlägsnat sig långt från Freuds tes "homo homini lupus". Hennes verk andas långt större hoppfullhet. Det goda kommer att segra, även om kampen blir häftig och dess slut ännu är avlägset. Hon kände en övertygelse om att vi i vårt inre skall finna de krafter som kan rädda världen.

Med Kallocain, där den nattsvarta framtidsvisionen till slut upplyses av ljuset från hoppets stjärnor, ville Karin Boye övertyga sina läsare, men också sig själv. Trots den tro på framtiden som hon ville ge uttryck åt blev hennes eget livs börda till slut alltför tung. Längtan att nå utslocknandet, uppgåendet i det hav som omsluter vårt liv tog överhanden. Men hennes sista diktning ger ord åt en tro på livets irrationella och på samma gång förnyande krafter, på ett djup i människans inre - ett djup som vi med djuppsykologins hjälp kan sänka oss i för att renas och läkas.

Leo Kalls manuskript, berättelsen om kallocainet och dess paradoxala verkan att öppna vägen till gemenskap och befrielse, blir inlåst som samhällsfarligt dokument. Men dess författare anar att människor kommer att läsa det, känna igen sig själva och inspireras att fortsätta att arbeta för frihet och samhörighet. Hans roll blir inte bara vetenskapsmannens utan också diktarens. Leo Kalls berättelse utgör, liksom Karin Boyes roman, ett budskap om hopp och tillit, en hjälp till räddning undan de mörka makterna, en maning att ta del i arbetet att skapa en ny värld.


Upphovsrätt © (2000)
Barbro Gustafsson Rosenqvist

Publicerat med tillstånd av:
Barbro Gustafsson Rosenqvist